Etymology and origin of the Swedish word kön
- Confidence
- Established
- Formation
- Inherited
- First attested
- c. 1280 Västgötalagen More words from the 13th century
- Inherited from
- Old Norse kyn
- Ultimate origin
- Proto-Indo-European *ǵenh₁-
Pronunciation
- /ɕøːn/[1]
Forms
kön n[1] Old Swedish wrote kyn, kön and kiön, with the dative kyni, köni.[2] Kiöön and köön were written from 1560 to 1674, kynd in 1602 and könn about 1650.[3]
Etymology
It is inherited from Old Swedish kyn,[4][5][3][6] inherited from Old Norse kyn.[7][1] Wiktionary takes it back through Proto-Germanic *kunją to Proto-Indo-European *ǵenh₁- (“to beget, give birth”).[1]
The same word is Danish køn, Norwegian kjønn, Icelandic kyn, Gothic 𐌺𐌿𐌽𐌹 (kuni), Old Saxon kunni, Old High German kunni and Old English cynn, the ancestor of English kin.[4][3][7][8] Outside Germanic it is related to Latin genus (“kind, race”) and Ancient Greek γένος (génos), from the root of gignō (“to beget”).[4][8][5] Finnish kunnia (“honour”) was borrowed from the Germanic word, by way of a sense such as "family honour, noble kin".[4][7]
From the same root come kind "child", kynne and konung; allsköns is formed from this word.[4][5][6]
Earliest recorded meaning
In the provincial laws kyn means kind or sort, kin and kinship, and the kinsfolk themselves: iæmn kynum, "equally close in kinship", is in Västgötalagen.[9] Söderwall's sources use it for family or descent, as in aff adams köni, "of Adam's kin", and for a kind or sort.[2]
Semantic evolution
The old senses "kind, sort" and "family, race" are obsolete;[3] det mänskliga könet "the human race" was still used in the 16th and 17th centuries.[3] The sense of the sex of a living being is found in late Old Swedish, where it renders Latin sexus.[10] From 1619 the word named each of the two groups, male and female, especially of people: det svaga könet, det sköna könet.[10][3][11] In grammar it has meant gender since the 17th century (manligt kön, masculine, in 1670).[3] Wiktionary also gives the sense "sex organ".[1]
Timeline
- c. 1280 – kyn "kinship" in Västgötalagen.[9]
- Mid-1300s – first record in a compound, in Östgötalagen.[5]
- 1560 – menniskelige slechte och köön, "the human race", SAOB's first modern quotation.[3]
- 1619 – first record of the sense "one of the two sexes".[3]
- 1670 – manligt kön "masculine gender" in grammar.[3]
- 1716 – grammatical gender in Swedberg's Schibboleth.[3][5]
Meanings
Noun
- sex: either of the two kinds, female or male, into which people and many other living beings are divided by their role in reproduction: Gruppen bestod av lika många av varje kön.[5][3]
- The fact of being male or female; gender: Formuläret frågade efter ålder och kön.[5][3]
- (grammar) Grammatical gender, genus.[3][1]
- The sex organ, genitals.[1]
- (obsolete) kin, race, släkt; kind, sort.[3][2]
Word family
- könlös
- könsorgan
- könsroll
- könsliv
Related words
- kind
- kynne
- konung
- allsköns
- genus
- Old Norse kyn
- Danish køn
- English kin
Usage notes
Fixed phrases are det starka könet for men and det svaga or täcka könet for women.[5]
A separate adjective kön, Old Swedish kön "skilled, able, brave", is related to German kühn and English keen.[12][13] It is a verbal adjective from kunna.[12][13] It meant "bold, brave" in the 17th century and survives only in some dialects in the sense "pretty, good-natured".[12][13][14]
References
- ^ a b c d e f g Wiktionary, the free dictionary, https://en.wiktionary.org
- ^ a b c Söderwall, Knut Fredrik (1884–1918), Ordbok öfver svenska medeltids-språket, 2 vols., Lund: Svenska fornskriftsällskapet, p. s.v. kyn
- ^ a b c d e f g h i j k l m n o Svenska Akademien (1898–2023), Ordbok över svenska språket (SAOB), Lund; online edition, https://www.saob.se, p. s.v. kön
- ^ a b c d e Hellquist, Elof (1922), Svensk etymologisk ordbok, Lund, p. s.v. kön 1
- ^ a b c d e f g h Svenska Akademien (2021), Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, 2nd ed., Stockholm: Norstedts; online edition, https://svenska.se, p. s.v. kön
- ^ a b Wessén, Elias (1979), Våra ord: deras uttal och ursprung, Stockholm: Norstedt, p. s.v. kön
- ^ a b c de Vries, Jan (1977), Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 2nd ed., Leiden: Brill, p. 340
- ^ a b Feist, Sigmund (1939), Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache, 3rd ed., Leiden: Brill, p. 189
- ^ a b Schlyter, Carl Johan (1877), Ordbok till Samlingen af Sweriges gamla lagar (Samling af Sweriges gamla lagar 13), Lund, p. s.v. kyn
- ^ a b Söderwall, Knut Fredrik; Åkerlund, Walter; Ljunggren, Karl Gustav; Wessén, Elias (1925–1973), Ordbok över svenska medeltidsspråket: Supplement, Lund: Svenska fornskriftsällskapet, p. s.v. kyn
- ^ Dalin, Anders Fredrik (1850–1853), Ordbok öfver svenska språket, 2 vols., Stockholm, p. s.v. kön
- ^ a b c Hellquist, Elof (1922), Svensk etymologisk ordbok, Lund, p. s.v. kön 2
- ^ a b c Svenska Akademien (1898–2023), Ordbok över svenska språket (SAOB), Lund; online edition, https://www.saob.se, p. s.v. kön 2
- ^ Dahlgren, Fredrik August (1914–1916), Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket från och med 1500-talets andra årtionde, Lund, p. s.v. kön
Related etymologies
Cite this entry
“Kön.” Etymologically, 16 Nov. 2026, etymologically.com/sv/k%C3%B6n. Accessed 17 Nov. 2026.
Last edited on . ·