Etymologically

Etymology and origin of the Swedish word kön

Confidence
Established
Formation
Inherited
First attested
c. 1280 Västgötalagen More words from the 13th century
Inherited from
Old Norse kyn
Ultimate origin
Proto-Indo-European *ǵenh₁-

Pronunciation

Forms

kön n[1] Old Swedish wrote kyn, kön and kiön, with the dative kyni, köni.[2] Kiöön and köön were written from 1560 to 1674, kynd in 1602 and könn about 1650.[3]

Etymology

It is inherited from Old Swedish kyn,[4][5][3][6] inherited from Old Norse kyn.[7][1] Wiktionary takes it back through Proto-Germanic *kunją to Proto-Indo-European *ǵenh₁- (“to beget, give birth”).[1]

The same word is Danish køn, Norwegian kjønn, Icelandic kyn, Gothic 𐌺𐌿𐌽𐌹 (kuni), Old Saxon kunni, Old High German kunni and Old English cynn, the ancestor of English kin.[4][3][7][8] Outside Germanic it is related to Latin genus (“kind, race”) and Ancient Greek γένος (génos), from the root of gignō (“to beget”).[4][8][5] Finnish kunnia (“honour”) was borrowed from the Germanic word, by way of a sense such as "family honour, noble kin".[4][7]

From the same root come kind "child", kynne and konung; allsköns is formed from this word.[4][5][6]

Earliest recorded meaning

In the provincial laws kyn means kind or sort, kin and kinship, and the kinsfolk themselves: iæmn kynum, "equally close in kinship", is in Västgötalagen.[9] Söderwall's sources use it for family or descent, as in aff adams köni, "of Adam's kin", and for a kind or sort.[2]

Semantic evolution

The old senses "kind, sort" and "family, race" are obsolete;[3] det mänskliga könet "the human race" was still used in the 16th and 17th centuries.[3] The sense of the sex of a living being is found in late Old Swedish, where it renders Latin sexus.[10] From 1619 the word named each of the two groups, male and female, especially of people: det svaga könet, det sköna könet.[10][3][11] In grammar it has meant gender since the 17th century (manligt kön, masculine, in 1670).[3] Wiktionary also gives the sense "sex organ".[1]

Timeline

  • c. 1280 – kyn "kinship" in Västgötalagen.[9]
  • Mid-1300s – first record in a compound, in Östgötalagen.[5]
  • 1560 – menniskelige slechte och köön, "the human race", SAOB's first modern quotation.[3]
  • 1619 – first record of the sense "one of the two sexes".[3]
  • 1670 – manligt kön "masculine gender" in grammar.[3]
  • 1716 – grammatical gender in Swedberg's Schibboleth.[3][5]

Meanings

Noun

  1. sex: either of the two kinds, female or male, into which people and many other living beings are divided by their role in reproduction: Gruppen bestod av lika många av varje kön.[5][3]
  2. The fact of being male or female; gender: Formuläret frågade efter ålder och kön.[5][3]
  3. (grammar) Grammatical gender, genus.[3][1]
  4. The sex organ, genitals.[1]
  5. (obsolete) kin, race, släkt; kind, sort.[3][2]

Word family

  • könlös
  • könsorgan
  • könsroll
  • könsliv
  • kind
  • kynne
  • konung
  • allsköns
  • genus
  • Old Norse kyn
  • Danish køn
  • English kin

Usage notes

Fixed phrases are det starka könet for men and det svaga or täcka könet for women.[5]

A separate adjective kön, Old Swedish kön "skilled, able, brave", is related to German kühn and English keen.[12][13] It is a verbal adjective from kunna.[12][13] It meant "bold, brave" in the 17th century and survives only in some dialects in the sense "pretty, good-natured".[12][13][14]

References

  1. ^ a b c d e f g Wiktionary, the free dictionary, https://en.wiktionary.org
  2. ^ a b c Söderwall, Knut Fredrik (1884–1918), Ordbok öfver svenska medeltids-språket, 2 vols., Lund: Svenska fornskriftsällskapet, p. s.v. kyn
  3. ^ a b c d e f g h i j k l m n o Svenska Akademien (1898–2023), Ordbok över svenska språket (SAOB), Lund; online edition, https://www.saob.se, p. s.v. kön
  4. ^ a b c d e Hellquist, Elof (1922), Svensk etymologisk ordbok, Lund, p. s.v. kön 1
  5. ^ a b c d e f g h Svenska Akademien (2021), Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien, 2nd ed., Stockholm: Norstedts; online edition, https://svenska.se, p. s.v. kön
  6. ^ a b Wessén, Elias (1979), Våra ord: deras uttal och ursprung, Stockholm: Norstedt, p. s.v. kön
  7. ^ a b c de Vries, Jan (1977), Altnordisches etymologisches Wörterbuch, 2nd ed., Leiden: Brill, p. 340
  8. ^ a b Feist, Sigmund (1939), Vergleichendes Wörterbuch der gotischen Sprache, 3rd ed., Leiden: Brill, p. 189
  9. ^ a b Schlyter, Carl Johan (1877), Ordbok till Samlingen af Sweriges gamla lagar (Samling af Sweriges gamla lagar 13), Lund, p. s.v. kyn
  10. ^ a b Söderwall, Knut Fredrik; Åkerlund, Walter; Ljunggren, Karl Gustav; Wessén, Elias (1925–1973), Ordbok över svenska medeltidsspråket: Supplement, Lund: Svenska fornskriftsällskapet, p. s.v. kyn
  11. ^ Dalin, Anders Fredrik (1850–1853), Ordbok öfver svenska språket, 2 vols., Stockholm, p. s.v. kön
  12. ^ a b c Hellquist, Elof (1922), Svensk etymologisk ordbok, Lund, p. s.v. kön 2
  13. ^ a b c Svenska Akademien (1898–2023), Ordbok över svenska språket (SAOB), Lund; online edition, https://www.saob.se, p. s.v. kön 2
  14. ^ Dahlgren, Fredrik August (1914–1916), Glossarium öfver föråldrade eller ovanliga ord och talesätt i svenska språket från och med 1500-talets andra årtionde, Lund, p. s.v. kön

Related etymologies

Cite this entry

“Kön.” Etymologically, 16 Nov. 2026, etymologically.com/sv/k%C3%B6n. Accessed 17 Nov. 2026.

Last edited on . ·